Övervältringens effekter

Som alla vet är det endast själva matintaget och inte hela måltidssituationen som utgör en del av de grundläggande behoven enligt RÅ 2009 ref. 57. Man har i denna dom tolkat att de grundläggande behoven endast ska innefatta de integritetskänsliga momenten inom respektive grundläggande behov. På så vis har även de grundläggande behoven i klädsituationen begränsats till det som kan anses integritetskänsligt, dvs. under- och innerkläder.

Effekterna av detta förhållandevis nya sätt att bedöma de grundläggande behoven har som bekant gett effekten att det blir svårare att komma upp i 20-timmarsgränsen för att få statlig assistansersättning. Således blir allt fler assistansberättigade hänvisade till att ansöka om personlig assistans via kommunen istället.

Detta är en övervältring av kostnader från staten till kommunerna som har nämnts i ett flertal artiklar och reportage under året. I en artikel på Assistanskoll läser jag att man i Sandviken upplever denna kostnadsökning och att detta är ansträngande på kommunens ekonomi. Samtidigt läser jag i Föräldrakraft att allt fler socialchefer i landets kommuner anser det omöjligt att följa denna rättighetslag som LSS ju faktiskt är, just pga. de höga kostnaderna. Bilden bekräftades också nyligen i ett inslag i P4 Jämtland.

Kommuner har i allmänhet långt mer begränsade ekonomiska möjligheter att följa LSS än vad Försäkringskassan har. Det spelar liksom ingen roll att LSS är en rättighetslagstiftning där kostnaderna för insatserna inte får påverka rätten till insatsen om inte pengarna finns. Så ser verkligheten ut.

Övervältringen av kostnaderna för personlig assistans till kommunerna gör det därför sannolikt mycket svårare att få de insatser man har rätt till. Detta är ytterst, ytterst besvärande.